Sommar ånga bilprojekt med Gunnar

Efter en ytterst hektisk sommar och en smått kaotisk höst skall jag nu försöka komma igång med att som utlovat skriva här.

Det är nog lämpligt att börja med hur mitt intresse för ångbilar startade.

Som jag nämnde tidigare såg jag min väns inköpta Locomobile projekt stå orört i flera års tid. En gång när jag besökte Helge Karinen frågade han mig om jag inte viste någon som skulle kunna åta sig jobbet att färdigställa bilen, han ville gärna ställa in Locomobilen i sitt museum men detta gick inte i det skick den var.

Jag tänkte genast på en släkting till mig som är duktig på fordon och som ej brukar vara rädd för att ta sig an udda projekt. Så när jag kom hem ringde jag upp honom och frågade om han var intresserad av projektet. Som jag misstänkt antog han utmaningen och jag åkte ner till Sparreholm och hämtade hem Locomobilen, en nätt resa på 550 km enkelväg.

Jag levererade ångvagnen till min släktings verkstad och han satte genast igång med att försöka klura ut hur allt skulle fungera…

Men nu är inte alltid allt så enkelt som man först kan tro och Locomobilen blev stående i verkstaden bland bussar och lastbilar. Jag kände ju ansvar då det var jag som tagit med vagnen dit, så jag besökte verkstaden med jämna mellanrum för att se hur arbetet fortskred, men för varje gång jag kom till verkstaden växte högen med bråte som slängts över bilen.

Till slut kände jag att så här kan det ej få fortsätta, jag var helt enkelt tvungen att agera.

Jag talade med min gode vän Sven Åkesson, han och jag har ofta gjort små projekt tillsammans och vi har dessutom båda mångårig erfarenhet av ånga då vi båda jobbat inom pappersindustrin, och då företrädesvis med gigantiska ångpannor.

Vi bestämde oss för att ta på oss uppgiften att färdigställa Locomobilen utan att ha någon som helst kunskap om hur den skall se ut och hur den skall fungera….. Vi var båda överens om att ett sådant unikt projekt kan man ej tacka nej till.

Locomobilen blev stående i min släktings verkstad i två år utan att något hände. Till hans försvar skall sägas att han tillhör den datorfria generationen, så han hade ej tillgång till Internet, ett verktyg som vi ej hade klarat oss utan.

Sedan följde en tid av intensiv undersökande verksamhet, diverse ångbils siter studerades noggrant, inte minst hemsidan för ”The Steam Car Club of Great Britain”.

Frågorna var många, vilket bränsle skulle användas?, hur håller man rätt nivå i pannan?, vilken typ av rör skall man använda för ångan och vattnet? Hur fungerar bränsle tillförseln?.....
Vi kom fram till att det var lämpligast om vi först försökte få pilotbrännaren att brinna, då skulle vi både lära oss hur bränslesystemet fungerade och även få en inblick i förbränningstekniken.

Pilot brännaren såg ut att vara tillverkad av någon gammal blåslampa, så hur skulle vi då få den att brinna klart och rent? Vi hade ju sett bilder på pilotbrännare som brann med vackert blå lågor, så vi viste hur det skulle se ut.

För att kunna provköra både pilotbrännaren och sedan huvudbrännaren byggde vi en liten trycktank som vi kunde fylla till hälften med bensin, på så sätt kunde vi experimentera ut vilket tryck vi skulle använda och även göra prov eldningar på ett kontrollerat sätt.

Jag kan säga att det tog många kvällars arbete innan vi kunde få en pilotbrännare som brann rent och snyggt, hur vi än försökte så rann eller droppade det bensin och lågorna var inte vackert blå utan snarare gul-svarta och starkt sotande.

Det hela slutade med att vi blev tvungna att byggde en helt ny pilotbrännare, denna nya pilotbrännare fungerade acceptabelt och fick duga så länge.

Så var det då dags att försöka få huvudbrännaren att fungera, vid den här tiden hade jag tagit mod till mig och skrivit till Basil Crask som då var ordförande för The Steam Car Club of Great Britan.   Basil satte oss då i kontakt med eldsjälen och legendaren Jeff Teobald, detta blev en mycket angenäm kontakt och Jeff hjälpte oss igenom flera smått oöverstigliga problem som uppstod på vägen. Vi hade ju sett på bilder hur brännaren skulle se ut, och med hjälp av de delar som fanns att tillgå försökte vi skapa en fungerande brännare…. Det gick väl så där kan man säga.

Brännaren var i grunden relativt välbyggd, en gjuten brännartallrik med sågade slitsar och en stabilt byggd stomme. Brännaren var försedd med dubbla venturi rör och dubbla förångningsrör (warpurizers). Men hur många försök vi än gjorde, och det var många… så fick vi aldrig brännaren att brinna på det sätt den skulle göra.

Jag beskrev då problemen för Jeff och bifogade några fotografier, svaret kom snabbt tillbaka, de sågade spåren i den gjutna brännartallriken är för små och släpper igenom för lite. Ok, det lät förnuftigt det var bara att sätta igång med att såga upp spåren.

När arbetet med att förstora de sågade slitsarna var klart var det så återigen dags för proveldning, och denna gång var det ordentlig fart på brännaren, men kanske inte riktigt som vi tänkt.
Vi fick nu lära oss innebörden av ett fenomen som de flesta ångbilsentusiaster är bekant med…… ”Burn back”.

Brännaren tände snyggt men plötsligt flyttar sig lågorna ner under brännartallriken och allt blir okontrollerbart, innan vi fått stopp på bränsletillförseln hade hettan blivit så stor att bottenplåten på brännaren kläcktes.

Nya kontakter med vår mentor, ok sade Jeff, ni är på rätt väg men ni måste tillverka spridningsplåtar. Vi fick då även några bilder på hur dessa plåtar skulle se ut. Efter att ha studerat bilderna tillverkade vi efter bästa förmåga två spridningsplåtar och en ny (mycket stabilare) bottenplåt.
Sedan var det så dags för proveldning igen, och nu äntligen brann vår brännare på det sätt vi ville. Det var vackert blå lågor med här och där små orange färgade toppar.

Jag skickade bilder till Jeff och fick tillbaka ett mycket glatt mail där han beskrev detta som stor framgång. Tyvärr var detta den sista kontakten jag hade med Jeff, några veckor senare nåddes jag av det sorgliga beskedet att han somnat in.
​
// Gunnar